Korv och mattemissar

Det här med matte är komplicerade saker. Tydligen kan både jag och min partner med lätthet räkna både pengarna i vår handkassa, den sträckan vi gått och vår ungefärliga hastighet under dagen men vi insåg igår att vi visst hade missat något annat. Den 29 är inte om tre dagar, det är om fyra dagar. På något vis har vi båda, under hela vandringens gång, lyckats missa en dag i våra beräkningar och därför gått helt absurda mängder extra i våra försök att hinna fram i tid. Nu, när dagarna är kontrollräknade, inser vi att vi inte alls behöver gå 18km om dagen utan snarare 14km om vi ska hinna fram tid. Det känns bra, de sista 5km varje dag är helvetiska så ju mindre att gå desto bättre.

Morgonen idag började bra men jag kanske hade en smula höga förhoppningar om frukosten. Det bar absolut inget fel på den men i mina drömmar var hotellfrukosten perfekt, juvlig och underbar, och så var inte fallet här. Den kan närmast beskrivas som helt ok och ett trevligt avbrott från torra mackor. Tyvärr fanns inget min partner kunde äta, hon är vegan, men vi hade sparat en avokado från gårdagens middag så lite trevligare frukost fick hon också.

Efter lite mat gav vi oss iväg, nu med siktet rakt mot Blansko, på det som kan ha varit den tråkigaste vägen hittills. Vi har, när möjligheten funnits, undvikit riksvägarna just eftersom de är så omåttligt tråkiga att följa. Det är mycket bilar, få hus och få träd (=dåligt med skugga) och galet många lastbilar där förarna kör som galningar. Nu måste vi dock gå längs de större vägarna nästan hela vägen och ingen av oss ser fram emot det alls. När allt ser likadant ut märker man inte när man kommer framåt och just nu är känslan av att vi faktiskt kommer närmre allt som får oss att orka fortsätta. Just nu är allt vi kan göra att räkna byar.

En positiv sak idag, utöver att det var varmare, är i alla fall att vi hittade någonstans att sova på första försöket. Vi ringde på, en man som inte kunde ett ord engelska öppnade och vi lämnade fram vårt brev som talar om vilka vi är och vad vi gör. Han läser klart brevet och visar tecken för sova samtidigt som han tittar frågande på oss. När vi nickar visar han in oss till en barack han har på tomten och förklarar, på tjeckiska med mycket gester, att hand vän brukar bo där när han kommer på besök. Det är farcinerande hur mycket man kan förstå om båda bara försöker. Nu kunde vi ha ett samtal trotts att vi inte talande samma språk, det är verkligen häftigt. Vissa saker blir dock svårare att säga. Som att man är vegan och inte kan äta korv. Så nu sitter vi här, med en korvtallrik som båda tydligt meddelat att de inte kommer röra och en lukt av korv som börjar sprida sig i huset.

Mörket faller snart och korven står kvar samtidigt som två scouter svär över sina projekt som tar enorma mängder tid och energi. Kan vi aldrig få en lugn stund?