Mölndals scoutkår

En tidig start på en regnig morgon. Knappt hade vi hunnit fram till den stora vägen innan vattnet rann från oss (det samma gällde det goda humöret) och vi insåg att detta skulle vara en lång dag. Efter en förmiddag full av regn gav vi upp på att försöka gå halva dagsransonen innan lunch och satte oss i första bästa busskur för att laga mat. Där blev vi kvar ett tag. När vi sitter i varsin ände av busskuren och tjurar som bäst ser vi två filurer med halsduk och ryggsäck komma gående och bakom dem ytterligare ett gäng. Tydligen har scoutkåren i Tišnov lite problem med sin interna kommunikation och på något vis hade alla fyra paren framför oss kontaktat olika personer som gett dem tillgång till stugan. ”Minimera kontakten med andra par” (en av vandringens regler) kanske inte riktigt nådde sin spets just under den natten. De hade haft jättetrevligt och lagat finmiddag (3-rätters) tillsammans. Vi kan låtsas att jag inte blev avundsjuk. Eftersom vi alla skulle åt samma håll blev det oundvikl

Igår regnade det en hel del. Nämnde jag att både jag och min partner lämnat bort våra regnkläder? Just då kändes det som ett misstag, ett stort misstag. Efter en timme, och 3,5km, i ösregn nådde vi dagsnålet precis lagom till att det slutade regna. Tack universum, vi älskar dig också. Efter att fyra personer, på tre olika språk, försökt visa oss till byns lilla resturang/hotell/hostel/pub (alla byar verkar ha en sådan) gav vi upp på att försöka bli inbjudna i någons hem och gick bort dit och frågade om rum, vilket gick bra. Vi fick sängar, varmt te och varsin dusch så jag tror vi båda var helt ok med att inte sova hemma hos någon den natten. På morgonen möttes vi av den mest exalterade lilla tax jag sett i mitt liv. Knappt hade vi hunnit utanför dörren innan hon hoppade upp mot våra ben för att sedan hoppa (inte springa utan hoppa på alla fyra) i cirklar runt oss. Det var en härlig start på dagen, en dag som sedan bara blev bättre. Vi båda kom in i ett bra flow och vandringen gick bätt

Det här med matte är komplicerade saker. Tydligen kan både jag och min partner med lätthet räkna både pengarna i vår handkassa, den sträckan vi gått och vår ungefärliga hastighet under dagen men vi insåg igår att vi visst hade missat något annat. Den 29 är inte om tre dagar, det är om fyra dagar. På något vis har vi båda, under hela vandringens gång, lyckats missa en dag i våra beräkningar och därför gått helt absurda mängder extra i våra försök att hinna fram i tid. Nu, när dagarna är kontrollräknade, inser vi att vi inte alls behöver gå 18km om dagen utan snarare 14km om vi ska hinna fram tid. Det känns bra, de sista 5km varje dag är helvetiska så ju mindre att gå desto bättre. Morgonen idag började bra men jag kanske hade en smula höga förhoppningar om frukosten. Det bar absolut inget fel på den men i mina drömmar var hotellfrukosten perfekt, juvlig och underbar, och så var inte fallet här. Den kan närmast beskrivas som helt ok och ett trevligt avbrott från torra mackor. Tyvärr fann

Det är kallt, helt fruktansvärt kallt. Igår morse var det bara 10C ute när vi startade och hela dagen var fylld av regn och blåst. Regnkläder, och varma kläder, var fint nedpackade i väskan vi skickat iväg pga min fot så humöret var knappast på topp. Trotts detta, eller kanske på grund av detta, nådde vi fram till vårt mål, Nížkov, timmar innan vi hade planerat. Så här i efterhand kan vi konstatera att det var tur att vi kom dit så tidigt som vi gjorde för det tog oss närmare 2 timmar av dörrknackande att hitta någonstans att sova. Det känns som om det tar allt längre tid att hitta sovplats för varje dag som går. Efter mycket letande satte vi oss på en gräsplätt i utkanten av byn och gick igenom vad vi kunde göra ifall vi nu inte hittade någonstans att sova. Under tiden vi satt där och grubblade kom en av de vi tidigare frågat fram och förklarade att hennes vän, som pratade engelska, var påväg och att han skulle kunna hjälpa oss med boende. Efter ytterligare ett varv runt staden, till

Hade någon frågat mig klockan 17:30 igår om vilken sovplats som varit den bästa hade jag utan tvekan svarat Buda (där vi sov första natten). Hade samma fråga ställts när klockan var 20:30 hade svaret helt klart varit Bartoušov. Först verkade byn inte lovande alls. Efter 10 hus hade vi fortfarande inte hittat någon som pratade engelska och när vi väl gjorde det hänvisade de oss bara tillbaka in till staden, som låg 4,5km i fel riktning. På något vis lyckades vi i alla fall få fram att vi letade efter någon som pratade engelska och blev genast visade till ett av husen som vi redan ringt på. Hopplöst, tänkte vi, men tydligen var det visst någon hemma och ut kom en ung tjej hälsade att hon kunde lite engelska (helt klart den bästa engelskan hittills). Hon förstod i alla fall vad vi sa när vi försökte förklara vilka vi var och vad vi ville och visade oss till samma typ av ”allhus” vi sovit i natten innan. Vi fick förklarat att den typen av hus finns till för att folk ska kunna träffas och h

De senaste dagarna har verkligen varit en prövning, både mentalt och fysiskt. I förrgår började min fotled ömma men efter lite tejpande tänkte vi inte mer på det. Dagen hade varit tillräckligt jobbig och vi hade inte gått så långt som vi hoppats, bara 17km. Vi båda var trötta och hungriga efter att ha levt på mackor och gröt hela dagen (det var antingen gröt eller linser till lunch och ingen av oss ville äta linser i tomatsås en fjärde gång) och just då ville vi bara sova, särskilt eftersom vi fått tag på ett hotellrum. När vi såg att staden vi nått till, Ledec nad Sázavou, hade ett hotell valde vi att pröva lyckan och be om att få stanna en natt gratis. Till vå stora glädje gick personalen med på det och vi kunde njuta av en natt i riktiga sängar. Morgonen efter insåg jag att jag inte längre kunde stödja på foten utan kängorna hårt snörade och efter ca 5km kunde jag inte gå alls. En halv rulle tejp och en elastisk linda senare kunde jag gå igen, så länge jag inte bar ryggsäcken. E

Och vi är påväg! Med okänd, i alla fall för oss deltagare, destination lämnade bussen campingen 9:00 och släppte längs vägen av vandringsparen ett och ett. Efter en lång sträcka på motorvägen kör bussen åt sidan och dumpar av mig och min partner. Med ryggsäckarna på och karta i högsta hugg gav vi oss iväg och hann gå hela 50 m innan vi insåg att det kanske var dags för lunch. Klockan var då 14:00. Om de senaste två dagarna ska vara ett riktmärke kommer rimliga lunchtider lysa med sin frånvaro under resans gång. Ett tips till alla som ska vandra: Lättviktskök må vara smidiga bär man ska packa men om det förkommer vind vid användningen fungerar inte köket särskilt bra. Efter en lunch bestående av pasta, tomatsås och linser kom vi äntligen iväg på vår vandring när klockan närmade sig 16:00. En annan lärdom är att verkligen dubbelkolla skalan på karten en extra gång, det kan bli så väldigt fel annars. Till sist förstod vi både var vi var (tack Google Maps,) vart vi var påväg (tack igen Goo

Bussresor till scoutläger kan vara väldigt roliga. Man spelar kort, lär känna nya människor och njuter av den skräckblandade förtjusning som uppstår när man inser att man verkligen är påväg, att det inte finns någon återvändo. Just denna gången var bussresan ganska lång och även om det är kul så kan 15 timmar i en buss vara påfrestande för vem som helst, särskilt när man vet att man inte får frukost innan man kommer fram. De första 6 timmarna var trevliga, de följande 6 var trötta, de följande 3,5 var hoppfulla och hungriga och de sista fem, de som ingen hade räknat med, var den första av många prövningar vi kommer behöva möta under resans gång. Till slut kom vi fram till vårt mål och kunde äntligen få vår efterlängtade frukost, eller snarare sena lunch, när klockan slog 15:00. Väl på lägerplatsen, en tjeckisk camping, möttes vi av ännu en överraskning; dock var denna ganska trevlig. Arrangörerna hade fixat duschbiljetter till oss och ett jubel spreds i gruppen när vi insåg att vi kund

Hej! Jag heter Amanda och är utmanarscout och ledare i kåren. Med start idag kommer jag ge mig iväg på ett tre veckor långt arrangemang i Tjecken som heter Explorer Belt. Tillsammans med min parkamrat kommer jag att försöka mig på att på tio dagar vandra 16 mil och samtidigt lära känna den tjeckiska kulturen och naturen. Läs mer om själva arrangemanget här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Explorer_Belt Under äventyrets gång kommer jag uppdatera här på bloggen, så ofta mobilbatteriet och den bitvis dåliga täckningen på den tjeckiska landsbygden tillåter, om hur det går för mig och vad jag fått uppleva hittills. Det går även att följa hela expeditionen (alla de 24 paren) på Instagram @ebtjeckien Låt äventyret börja!

Sedan ungefär ett år tillbaka finns ett pågående projekt där kårens arkiv rensas och städas. Bland protokoll och bokföring som sträcker sig tillbaka till 1950-talet hittar man ibland några godbitar som fångar ens intresse. Under veckans genomgång av pärmarna hittades detta chiffer som troligtvis var tänkt för spårare under 1990-talet. Varje 0,5cm motsvarar en bokstav.

Nu blir det snart en sista träff innan det bär iväg på resa.  I lokalen är det framplockat småväskor, halsdukar och sånghäften till alla deltagare. Sedan tillkommer varsin del till ett kubbspel, en stor väska för att skydda ryggsäcken och lite gemensamt smått som kortlekar, flagga, syetui, första förband, en rulle silvertejp och säkert något mer.