Vad hände med sommaren?

Det är kallt, helt fruktansvärt kallt. Igår morse var det bara 10C ute när vi startade och hela dagen var fylld av regn och blåst. Regnkläder, och varma kläder, var fint nedpackade i väskan vi skickat iväg pga min fot så humöret var knappast på topp. Trotts detta, eller kanske på grund av detta, nådde vi fram till vårt mål, Nížkov, timmar innan vi hade planerat. Så här i efterhand kan vi konstatera att det var tur att vi kom dit så tidigt som vi gjorde för det tog oss närmare 2 timmar av dörrknackande att hitta någonstans att sova. Det känns som om det tar allt längre tid att hitta sovplats för varje dag som går.

Efter mycket letande satte vi oss på en gräsplätt i utkanten av byn och gick igenom vad vi kunde göra ifall vi nu inte hittade någonstans att sova. Under tiden vi satt där och grubblade kom en av de vi tidigare frågat fram och förklarade att hennes vän, som pratade engelska, var påväg och att han skulle kunna hjälpa oss med boende. Efter ytterligare ett varv runt staden, till samma hus vi redan besökt, blev vi inbjudna på en kopp te medan vår värd ringde runt till halva byn i ett försök att hitta någon som hade plats för två trötta och genomfrusna scouter. Efter tre koppar te och en underbar timme inne i värmen blev vi körda till ett hus i andra änden av byn och visade bort till gästhuset som låg en bit bakom. När dörren öppnades trodde jag knappt min ögon. En brasa! Ett badrum! Ett bord! Ett kök! Sängar! Kan det bli bättre? Just då var jag väldigt tveksam. Jag tror vi har en ny vinnare av västa sovplats.

Imorse insåg vi båda att vädret var om möjligt sämre än igår och det morgonfix som borde tagit 1 timme tog nästan 3 timmar. Med värk i fötter, höfter och rygg kändes de 18km vi planerat att gå omöjliga. Till sist kom vi i alla fall iväg och var genast tacksamma över den gåva, i form av varsitt par långbyxor, vi fått kvällen innan. Den sena starten, och det dåliga humöret, gjorde att vi bara hann drygt 7km innan lunch och fick äta med vetskapen om att drygt en mil till väntade på oss efter maten. Jag tror att den milen kan ha varit vandringens jobbigaste. I slutet hade vi båda såpass ont att vi bara kunde gå högts 300m i sträck så tempot var extrem långsamt.

Klockan tickade på och med gårdagens dörrknackning färskt i minnet började vi bli lite nervösa. Skulle vi hinna hitta någonstans att bo? Hur skulle vi ens göra annars? Efter en snabb koll i Google Maps (tack tack igen) såg vi att mataffären vi behövde, för alla vi passerat under två dagar hade visst helgstängt, låg i andra änden av staden, alltså ca 2km till, och övervägde där och då att bara ge upp och lifta hela vägen till Blandko. Mitt i all desperation hittade vi av slump en annan mataffär i en annan kart-app (tack Apple!) och två hotell precis bredvid. Med allt att vinna gick vi in till det första hotellet med Google translate och informationsbrev i högsta hugg. Efter ett samtal med receptionisten, som i sin tur pratade med någon högre upp, fick vi både ett rum och frukost(!!). Hotellfrukost. Inte torra mackor. Genast blev den tidigare kämpiga dagen lite bättre.

Så nu sitter vi här, i vårt hotellrum, med vegansk yoghurt och avokadormackor och försöker planera vår väg till Blansko, där vi ska vara om fyra dagar. Vid lite räknande på hur långt vi gått (tack igen Google Maps) insåg vi till vår förvåning att vi inte ligger back ca 5km som vi tidigare trott utan istället ligger plus 2km (räknat på hur långt vi borde ha gått om vi går 1,6 mil per dag). Det innebär att vi kan köra raka spåret mot målet istället för att kringla oss runt lika mycket som vi gjort innan. Tur för oss att vi räknade på detta idag, för Blansko är 75km bort och vi har bara 4 dagar kvar. 18km om dagen...igen.

Mörket faller snart och på hotellgolvet sitter två scouter med pennorna redo, för projekten skriver inte sig själva. Båda är trötta men samtidigt hoppfulla eftersom de börjar inse att målet kommer närmare och att de faktiskt kan klara av detta. Godnatt från Žďár nad Sázavou och vårt härliga hotellrum!